Sen skaffade hon sig en pojkvän, men det stoppade oss minsann inte! Jag var nog ett riktigt pain in his ass för inte bara var jag aaaalltid där utan vi klickade liksom inte, det var inte så att vi bråkade eller så men det var liksom alltid knasigt mellan oss.

Hon gav dock inte upp och med skinande humör näst intill tvingade hon oss att bli riktigt bra kompisar så efter några månader var vi ett gött gäng blandat av hennes och hans kompisar (samt mig).

Tiden gick och det blev ganska knasigt mellan oss. Jag kände liksom att jag på något sätt förlorade henne, det sårade mig väldigt mycket även om jag inte förstod det då. För någon anledning (även om jag inte kunde sätta fingret på det) så var hon inte sitt vanliga själv. jag umgicks mer med honom och hans vänner en henne och ringde det i min telefon så var det oftast han sägande att *** undrar om du vill komma hit för vi skall ses allihopa... etc etc. Det var alltså så att hon som bett honom ringa.

Sedan tog det slut mellan dem. Det var ett vanligt avslut på en relation med en hel del bråk och utstormanden, jag minns att jag pratade om det med en gemensam kompis och vi sa båda två att vi faktiskt inte visste vad vi skulle ta oss till om det tog slut mellan dem. Jag vet att jag pratade med henne om det någon gång men om jag såg lite av henne innan såg jag mindre av henne nu. Jag var som sagt sårad och jag kände mig olustig när vi försökte umgicks.

Hon förlorade många vänner med det avslutet. Vi var ofta hemma hos honom och nästan alla våra gemensamma kompisar var killar, han verkade ha det lättare att låtsas som ingenting vilket resulterade i att våra kompisar kände sig mindre olustiga med honom och hon började mer och mer känna sig utfrysen. jag vill tilläga att detta inte var någons mening men det var trots allt det som hände. jag slutade kort efter umgås lika mycket med denna kompisgrupp och hon började också umgås med andra kompisar. Vi träffades en gång för en fika och även om det fortfarande kändes konstigt fick hon iallafall ur sig att hon känt sig sviken av mig, jag bad om ursäkt och vi kom överens om att försöka börja umgås mer, vilket dock inte hände.

Sedan dess har vi träffats några gånger. Vi har sprungit på varandra på stan och setts på fester och sådant men vi har aldrig kunnat prata ut ordentligt. Jag har känt att det vart stelt mellan oss och skyllde detta på att vi växt ifrån varandra. Dessutom vägrade jag inse att jag gjort fel och skyllde inom mig hela grejen på att hon vägrade släppa det förflutna. Vi träffades på en fest hos en av mina kompisar en gång. Det hade då gått väldigt lång tid sedan the break-up och jag såg faktiskt fram emot att träffa henne, dock lev detta inte som jag tänkt mig utan kvällen spenderades kallt mellan oss, tom när vi satt och pratade med samma person undvek hon att tala med mig direkt och visade väldigt tydligt (dock kan detta vara en inbillning från min sida) att något vart fel genom att krama och prata med alla utom mig.

Häromdagen tog det dock en helvändning. Jag har länge varit ledsen att vi inte umgås men jag har skrivit av det som att vi faktiskt har växt ifrån varandra, det kändes ju logiskt eftersom det var ungefär 4-5 år sedan vi senast umgicks med henne som riktiga vänner. Häromdagen sprang jag dock in i henne ute på krogen, jag sken upp och försökte starta ett samtal, hon svarade artigt och frågade saker som "hur mår du? vad gör du nu?" tillbaka men så fort hon fick chansen ursäktade hon sig och gick till sina andra vänner.... Jag stod kvar som ett fån, jag har blivit den där tjejen hon en gång var kompis med och som bara inte vill släppa på denna lilla vänskap man hade och därför tvingar fram halvstela samtal.

Det brast... Jag satte mig ner igen och började gråta... min andra kompis kom tillbaka från baren, jag talade om för henne i en viskning vem som var där och jag fick sedan tillbringa 5min för att tvinga tillbaka tårarna. Sedan dess har jag inte kunnat släppa det, skuldkänslorna jag haft tidigare år kom tillbaka och jag mår absolut skit. Jag klarar inte av att tänka på hur jag har svikit henne, min en gång allra bästa kompis.

I förrgår skickade jag en vännerförfrågan på facebook och idag insåg jag att hon måste ha nekat den..... jag kan inte riktigt sluta tänka på henne och ångra hela grejen. Jag har insett vilken dålig vän jag varit och jag har även insett att allt detta hände för att jag kände mig sårad, jag har insett att jag knappt längre umgås med våra gemensamma kompisar och det känns som att detta har en koppling med mitt absolut sjukt-dåliga samvete.

jag vill be om förlåtelse men vet inte riktigt för vad, det är ju trots allt 5år sedan och vem vet, det kanske inte ens är därför hon inte vill prata med mig.

Jag pallar inte riktigt det här och förstår inte vad jag skall göra... Nu försöker jag bara skriva av mig allt.. J kommer snart hem ÄNTLIGEN och då vill jag inte direkt sitta här och gråta. ursäkta det långa inlägget....